Fast jag vill ju ha tre VUXNA barn...
När jag precis bar min sovande, numera 15-månaders, bebis till sin säng slogs jag av hur naturlig hennes närvaro är här i vårt hus. Och hur nära det faktiskt var att hon inte skulle finnas här med oss.
Jag skulle alltid ha tre barn. Jag har själv växt upp med många småsyskon så jag kunde inte tänka mig att bara ha ett eller två barn, nej tre skulle det bli. Om turen och naturen var med mig. Men så fick vi barn. Först ett och några år senare ett till. Och det var skitjobbigt! Ofta superkul och underbart mysigt, men också alltför ofta rent av svårt. Barn är energikrävande både mentalt och fysiskt och att vara förälder är ingen dans på rosor. Konstant förmedlande, tjatande, kompromissande, dåligt samvete och never ending trötthet. I mina drömmar såg jag mig själv med mina tre vuxna barn, ståendes framför en tindrande julgran eller något annat picture perfect, men jag var inte redo att gå igenom allt en gång till (bara tanken på att vara gravid igen 😩). Det fick räcka med två trots allt.
Men så går åren. Det där konstanta tjatet går förvisso över till ett annat sorts tjat, och man har fortfarande lust att dränka sig i Nissan ett par gånger i månaden, men det blir ändå lättare. Det blir lättare när barnen blir större och klarar mer. När man inser att den där friheten det innebär att kunna ta en promenix, sticka till Maxi för en snabb handling, eller ta en kaffe (eller vin) inne hos grannen en sväng, utan att behöva oroa sig för att barnet ska klättra upp i en hylla eller äter äpple och hoppar i soffan, den friheten, den kommer tillbaka.
Så då kände jag att... Hmm. Vi kanske skulle ge den där trean en chans ändå? Åtminstone försöka. Det finns inga garantier för att det kommer funka, men om vi inte ens försöker så tror jag att jag skulle ha ångrat mig resten av livet. Däremot ångrar man aldrig ett barn. Så när jag var 37, barnen var 9 och 6 så gjorde vi ett försök. Och ett försök var allt som behövdes. (Eller ja, det var noga uträknat med ett försök minst varannan dag under ägglossning). Men en enda ägglossning hann det bli och vips så var jag gravid! Vi skulle börja om trots allt. Och även om jag idag inte ångrar mig överhuvudtaget, men ändå kan snegla avundsjukt på kompisar som med sina större barn har en större frihet, så vet jag ju att denna tid, den kommer snart vara förbi. Det går så satans fort alltihop, och plötsligt så står vi där, framför julgranen, jag och mina tre vuxna barn och kanske några barnbarn på köpet. Om turen och naturen är med oss.
Dagens låt är: Welcome to Earth (Pollywog) med Sturgill Simpson
Eller kika på YouTube.
Kommentarer
Skicka en kommentar