Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Jag har tre fina flickor som jag älskar över allt annat. Så fort någon av dem inte kommer hem exakt den tid vi bestämt börjar det dra ihop sig i min mage. Jag blir stressad, orolig och går ut på gatan för att spana efter dem. Var är hon? Har hon blivit påkörd? Har någon tagit henne? Jag går från lugn till hönsmamma på två sekunder. Om något skulle hända någon av dem skulle jag, liksom de flesta andra föräldrar, krossas totalt. Det är ett otänkbart scenario.

Med det sagt har jag konstaterat att jag älskar mina barn i oändligheten, MEN, det innebär inte att jag vill spendera varje vaken minut med mina barn. Jag har ett stort behov av att vara ensam, helt ensam, utan barn, utan man, utan vänner. Det har väl inte undgått någon att jag längtat till skolstarten som en tok eftersom jag under 10 långa sommarlovsveckor knappt fått så mycket som en halvtimme helt själv. Jo, en gång fick jag åka och handla själv, det tog cirka 45 minuter, så en halvtimme var väl att överdriva då antar jag. 

Få verkar förstå min längtan till att rutinerna ska dra igång igen. Om man utgår från att världen är precis som den utspelar sig på Instagram, så verkar samtliga av mina vänner ha haft en toppensommar från början till slut ihop med sina familjer. Flödet svämmar över med foton på glada barn som nu börjar skolan med texter som beskriver föräldrar som inte kan förstå hur snabbt en sommar kan gå, hur underbart allt varit och vilken fantastisk familj alla har. Det må så vara, många har nog haft en fantastisk sommar med sina nära och kära, men nog måste det väl finnas en och annan där ute som, liksom jag, "bara" haft en OK sommar? 

Min sommar har bestått av mycket bebisgos, strandhäng, skrattande åt tokig 7-åring och förundrande över vår 11-årings smarta och ödmjuka tankar. Men den har också varit fylld med antingen regn eller tokhetta - jag gillar varken eller. Den har varit fylld med en klättrande/springande/sladdtuggande bebis. Den har varit fylld av stora, bråkande, barn som tjatat om än det ena än det andra, samtidigt som mitt tjat på dem överstigit alla gränser (ska det verkligen vara nödvändigt att påminna en 11-åring att ta ett bett på sin enda lilla macka 20 gånger?). Varje dag har inneburit flera olika sorters konflikter och när man för sjätte gången ber sin 7-åring att gå och borsta tänderna, och man efter en timma hittar tandborsten på handfatet, fortfarande med tandkrämen på, så blir man helt enkelt lite trött på livet. För att inte tala om matlagningen, ständigt dessa magar som ska fyllas med frukost, lunch, middag och något litet däremellan. Om man skulle tjäna högskolepoäng för att laga mat skulle jag ta masterexamen varje sommar, och då består ändå minst två luncher i veckan av prefab. 

Jag förstår att det kan vara provocerande att läsa om mina klagomål som mamma, men det är mint lika provocerande för mig att läsa om alla andra föräldrar som tycks ha oändligt med tålamod och hjärtan av guld. Jag är en sketen mamma som gör så gott hon kan, men jag är inte BARA mamma. Jag är Amanda också och just nu längtar jag efter att få vara lite mer Amanda och lite mindre mamma. Fast bara under kontorstid. Till kvällen har jag hunnit sakna och längta efter små, mjuka armar som kramar mig lika hårt som jag kramar tillbaka. 

Dagens låt är Är Det Konstigt Att Man Längtar Bort Nån Gång med Lena.

Lyssna här på Spotify

Och här är Lena live på Bingolotto från 2019.