Att vara gravid - 10 % härligt & 90 % hemskt

6 juni 2019. 2 dagar efter BF och lyckligt ovetande om att det skulle bli 10 dagar till.

Nej, jag är inte gravid. Inte nu, aldrig igen. Och ja, jag kan ha sagt att jag inte skulle ha fler barn efter två, men (som redan behandlat i ett tidigare blogginlägg) så ångrade jag mig när de två största hade hunnit växa upp lite. Då hade jag ork nog att faktiskt bli gravid en gång till. För det är inte en dans på rosor. Eller så är det exakt det, det är. En flåsig dans på taggiga kvistar. Jag är naturligtvis evigt tacksam över att jag kunde bli gravid, på naturlig väg och hyfsat snabbt (3an tog sig på första försöket). 

Men att VARA gravid är verkligen inte alltid kul, och då har jag ändå haft förhållandevis lätta graviditeter. Det fanns stunder av mys absolut, att känna hur det lilla livet sparkar och lever runt, och lyxen att kunna släppa många måsten utan att få dåligt samvete. Men en graviditet är också förknippad med ständig oro och ibland ångest. Dessutom gick jag förgäves och längtade efter att den där "glowen" skulle infinna sig. Men den lyste aldrig på mig, den lyste snarare med sin frånvaro under samtliga tre graviditeter. 

Med graviditet nr 1 mådde jag illa de där obligatoriska 3 månaderna men kräktes vara en gång. Jag hade sporadiska krampanfall i smalbenen och även havandeskapsförgiftning med barn nummer 1. Gick upp 22 kilo och kände mig som en valross. De sista två månaderna vaggade jag fram på runda, ömma fötter som var ständigt märkta med avtryck av strumpor och skor, som om de vore gjorda av trolldeg. Vattnet gick 11 dagar före BF (beräknat födelsedatum), och vilket gjorde att de satte igång mig på grund av havandeskapsförgiftningen och efter 22 h, några snitt och hot om sugklocka, tittade hon äntligen ut. 

Graviditet nr 2 var enklare. Jag gick bara upp 12 kilo. Min barnmorska trodde jag satt mig själv på svältdiet, men det var tvärtom, jag hade med mig två luncher till jobbet varje dag för jag var konstant hungrig. Jag kallade bebisen i magen för "den lilla parasiten" för hon tycktes suga åt sig all energi jag kunde tänkas stoppa i mig. Däremot hade jag fler krämpor som inte syntes utåt. Upprepade svampinfektioner, en nästäppa som gjorde att jag knappt kunde prata och halsbrännan från helvetet. Jag var så tacksam att även denna bebis valde att titta ut tidigt, 7 dagar närmare bestämt, efter att värkarna kommit igång runt 23 på kvällen och strax före 05 på morgonen var hon född. 

När jag blev gravid med nummer 3 tänkte jag att det skulle bli enklare, nu visste jag vad jag gav mig in på. Och ja, den var egentligen ännu enklare med bara lite illamående under vecka 7, men tröttheten?! Vakna nätter och dödströtta dagar. Med de andra två hade jag svårt att sova i slutet, men med 3an hade jag typ insomnia från samma stund jag kissade positivt på stickan. Jag hade även extremt ömma bröst, som jag inte kunde minnas att jag haft med de andra två och problem med hemorrojder i slutet, att sitta på en cykelsadel var helt omöjligt, så jag fick stå och trampa med magen guppande i takt. Överlag kände jag mig sur och trött 9 månader i sträck. Eller ja, 9,5 månad eftersom jag också gick över 12 DAGAR! 12 evighetsdagar. Men även lilla Alda valde att titta ut tillslut, bara två dagar före planerad igångsättning. 

Så mina graviditeter var nog hyfsat enkla, eller åtminstone helt normala. Men om man lägger krämporna åt sidan, så är det nog allt det andra som är värst ändå. Det där runtomkring. Jag gillar inte att min kropp förändras. Jag gillar inte att jag inte får äta vad jag vill, inte dricka vad jag vill, inte göra vad jag vill. Att vara så begränsad gjorde mig tokig. Jag kände mig omyndighetsförklarad. Som om jag vore Brittney Spears, fast utan ett lyxhus och pool. Va fan, ska du komma här och säga att jag inte får åka bergochdalbana längre? Inte för att jag åker bergochdalbana särskilt ofta, faktiskt vääääldigt sällan, men det faktum att jag inte FÅR, gör att jag inte vill något hellre! Och det faktum att det bara är vi kvinnor som kan bli gravida? Va fan, evolutionen, kom igen nu. Om vi någonsin ska få ett rättvist samhälle så måste även män kunna bli med barn. Det är ju så orättvist! De har en skön stund och vips så är deras jobb gjort tills dess att barnet är fött och de får iklä sig rollen som pappa. Karlarna får både äta kakan och ha den kvar. Eventuellt att de får ge sig ut en regnig kväll och köpa choklad, för att den gravida kvinnan bara måste ha choklad nu bums. Men that's it. Jag gillar inte orättvisor. 

Med det sagt, så måste jag i lättkränkta Sverige, ändå upprepa det faktum att jag är tacksam över att det gått bra. Jag har varit överlycklig över varje graviditet i den bemärkelsen att vår familj skulle bli större, att jag överhuvudtaget kunde bli gravid, att våra barn föddes friska, att jag fått föda i ett utvecklat land som Sverige, att jag slapp både vara gravid och föda mitt under en pandemi, och att jag idag bara bär spår i form av degig mage och sladdriga bröst. Men den som säger något om att kvinnor inte har rätten att bestämma över sina egna kroppar, att aborträtten borde begränsas, att kvinnan borde varit mer försiktig, att hon borde veta bättre, att hon ju bara "kan adoptera bort barnet om hon inte vill ha det", den personen vet inte vad hen pratar om. En okunnig, ignorant, idiot som förtjänar en rejäl uppläxning. Trots att vi kvinnor gjort detta i årtusenden, så är inte graviditet och barnafödande någon som sker i en handvändning. Det är en kamp, en kamp vi tvingas ta oavsett vi vill det eller ej, annars är vår ras snart utdöd, och vi som tagit kampen är fan superhjältar. 

När jag inser att jag är gravid med nummer 3:

Dagens låt är Cover Me med Bruce Springsteen, för att alla gravida behöver någon som tar hand om dem och ger dem all den kärlek en superhjälte förtjänar.

Lyssna här på Spotify.

Eller kika på YouTube: